Hur konstnärer försörjer sig

Under min högskoleutbildning i fri konst på Valand var jag orolig för hur framtiden skulle gestalta sig för mig. Jag undrade hur jag skulle kunna försörja mig. När jag träffade kollegor som redan var ute i verksamheten frågade jag ibland hur de gjorde, hur de fick det att gå runt. De svarade ofta ungefär såhär; “Tja, jag har ingen fast inkomst varje månad men det händer att jag gör ett uppdrag som genererar pengar under en tid, undervisar på konstskolor, eller får ett stipendium. Ibland tar jag ett extraknäck i någon helt annan bransch. På något sätt rullar det på och fungerar ett år i taget.” Det tyckte jag var frustrerande. Nu har det gått över ett kvartssekel sedan jag slutade Valand och när någon ung konststuderande nu frågar mig samma sak blir mitt svar väldigt likt det som jag tyckte var otillfredställande. Men jag brukar lägga till att det är en fördel att inte dra på sig för stora utgifter.
Det finns inte många konstnärer som lever på att sälja enskilda verk på till exempel utställningar. När omkostnaderna runt utställningen är betalda, provision, transport, försäkring, vernissagekort och så vidare, återstår i bästa fall en summa som inte alls motsvarar arbetet för verket som nu
övergår i annans ägo. Och som överhuvudtaget inte motsvarar arbetet med att producera en hel utställning. Det finns förstås ekonomiskt lyckligt lottade konstnärer som säljer bra, men det finns också väldigt många konstnärer som inte gör konst som går att sälja i form av en “vara”. De allra flesta utställningsbesökare på gallerier, konsthallar och museer ser utställningen som en upplevelse och inte som en potentiell ägodel.
Den konst som påverkat mig mest vill jag inte ha i mitt hem. Konst är ingen produkt utan ett sätt att undersöka världen. Allt ifrån Anna Odells subjektiva arbete om psykvården till Karin Mamma Anderssons uttrycksfulla måleri. För att ta några kända exempel.
När konstnärer håller på att undersöka världen genom sina material så pågår en tankeverksamhet som i sin tur leder till kompetens. Då pratar jag inte om Odells och Anderssons förhållande till psykvården som sådan, eller till landskapen, utan till förmågan att gestalta en drabbande erfarenhet, förmågan att skapa ett språk som vidgar begreppen istället för att stänga in dem. Det är den kompetensen som är konstnärens kapital. Det är den kompetensen som i bästa fall kan generera uppdrag. Det är på den kompetensen som konstnärer försörjer sig. Det säger sig självt att det är viktigt att ha integritet och självständighet och en tydlig hållning som gör att varje enskild utövare blir trovärdig.
Vi konstnärer har givit oss själva ett livsuppdrag. Inom det här fältet utforskar jag världen, tänker vi och är villiga att utmana oss på alla sätt för att komma vidare i utforskandet. Eftersom ingen annan givit uppdraget finns inga egentliga mätverktyg för hur konstnären i fråga lyckas i sin ambition. I vår tid mäter vi dock det mesta i ekonomiska termer. Den som säljer har lyckats. Värdet i form av samhällspåverkan, opinionsbildning, sinnesöppnande, tankevidgning, utmaning och till och med skönhet går inte att mäta. Jag ser konsten som ett sätt att förhålla mig till världen och ett redskap att tänka kring existensen, det går överhuvudtaget inte att få ut en summa av det, mer än att mitt liv blir meningsfullt. Konsten lär mig att stå ut med komplexiteten.
Med den bakgrunden blir det lätt att förstå varför kommunikationen mellan konstnärer och
kulturbyråkrater ibland inte fungerar särskilt bra. Vi ser värde på olika sätt. När kultursektorn ska näringslivsutvecklas och varje konstnär ska bli entreprenör så finns en oro över att de värden jag uppskattar ska förloras i exercisen. Jag inser naturligtvis att så inte alls behöver bli fallet, även entreprenörsskapet kan omfattas av komplexiteten och omvandlas till ett material att handskas med för att förstå världen. Jag vill kunna försörja mig, min oro för det har inte minskat sedan jag var ung, men jag vill framför allt värna om den integritet och den kompetens som jag har erövrat under alla mina år som verksam konstnär. Min poetiska potential har kostat mycket tid, den säljer jag inte till högstbjudande.

Britt Ignell