Hand och tanke

Denna text har publicerats i “Tiden som är för handen – om praktisk konsttillverkning” som är en forskningsinitieringsstudie vid Konstnärliga fakulteten, Göteborgs Universitet, utförd av HOOPS! (Hands On Oral Produktions): Nina Bondesson och Marie Holmgren

Hand och tanke
Till en av mina skulpturer hör ett ljud. Andetag. När någon ser skulpturen och hör ljudet vet hon inte riktigt ifall det är andetag eller havets vågor mot en strand. Betraktaren faller efter en stund in i andetagen med sina och perceptionen förändras som den gör när kroppen byter tempo. En del kommer ut lite omtumlade och hävdar bestämt att de sett skulpturen röra sig, den andades, säger de.
När jag skulle göra det ljudet låg jag under ett vaddtäcke med en mikrofon i tre veckor för att få ihop sex minuter som gick att loopa. Jag visste precis vad jag ville uppnå men det visade sig vara svårare än jag anat. Var det inte en katt som kom in genom luckan så råkade täcket skava mot mikrofonen. Eller så blev jag rastlös och kunde inte uppnå rätt slags meditativa stillhet. Att hålla samma uttryck i andningen under tillräckligt lång tid och dessutom få tekniken att fungera samtidigt, var en stor utmaning.
När jag långt senare berättade det för en grupp människor var det en bland åhörarna som påpekade att det ju finns färdiga ljud att skaffa hem från nätet, bilbromsar, fågelkvitter eller andetag. Snabbt och effektivt, färdigt direkt. Andetag som andetag.
Det var inte första gången jag mötte det där, jag får ofta frågan varför jag krånglar till det för mig. Varför jag inte tar en lättare väg.
Mina skulpturer bygger jag också själv, lager för lager, yta på yta, tidskrävande och hantverksmässigt. Jag har en grundläggande tanke om att efterlikna naturens sätt att förändras och att i den strävan ge utrymme för slumpens påverkan i en bestämd struktur.
Jag bygger upp och river ner. Arbetar och väntar på svar. Jag ser när det är bra, jag vet när det inte är bra. Omformulerar igen och igen för att uppnå just det där som jag inte kan formulera. Efter det följer steg för steg i gjutningsprocesser med stora mängder restavfall som bara måste slängas. Varför? Varför i hela friden krångla till det på det viset? Varför inte göra det snabbare, effektivare?
Jag måste erkänna att jag överhuvudtaget inte ens övervägt det alternativet. När jag får en idé som ska uttryckas, till exempel andetagen, vill jag förankra den i hela mig. Jag vet inte precis vad jag menar förrän jag har omsatt det och lyft ut det ur huvudet. Idén mognar under tiden jag handskas med den.
När jag låg under täcket och andades med mikrofonen hann jag reflektera igenom vad jag egentligen menade, jag hann känna i kroppen hur olika tempo i andningen påverkar mig, jag hann förena idé, kropp och teknik.
Inte minst; jag upplevde njutningen av att stanna länge i en tanke, dra ut ett arbete över tid och fylla min värld med mening.
Den aspekten är helt avgörande eftersom jag tror att det är det som sedan sitter där i verket och kan påverka en betraktare. Tiden och närvaron som ligger nedlagrad i ett arbete. Meningsskapandet som pågår. Tänkandet, varandet, görandet som kan nå alla lager av sinnen och förnimmelser.
I mitten på januari 2007 lyssnade jag på Filosofiska Rummet i P1 och blev tvungen att skriva upp ett citat som jag tyckte sa så mycket om vår tids uppfattning om kroppen. Någon sa: “Kroppen är bara ett ganska korkat stativ till hjärnan”.
Låt mig ta ett exempel från en undervisningsstiuation: En elev har en bra idé men har misslyckats med att handskas med den. Eftersom det går dåligt byter eleven idé och hittar på något annat och så fortsätter arbetet sådär, en massa goda idéer men inget utförande. Självförtroendet börjar svaja. Huvudet ligger före handens förmåga att uttrycka det hon vill. Det är klart att det är lätt att utgå ifrån att kroppen är “ett ganska korkat stativ till hjärnan” då.
Nuförtiden är de flesta yrken specialiserade, var och en ansvarar bara för en liten del i en lång produktionskedja. Mycket få människor är med om att genomföra något från den första idén till det slutliga resultatet. (Jag har hört sägas att det bara är konstnären och bonden som får vara med om den resan.)
Vad händer med människans varseblivningsförmåga när man så uppenbart skiljer hjärnans aktiviteter från kroppen? Den handgripliga överföringen, som till exempel ett hantverk anses vara något som vem som helst kan göra – helst förstås någon långt bort som inte behöver ha så mycket betalt – medan vi sysslar med tänkandet.
I det föränderliga konstbegreppet gör sig denna syn gällande allt mer. Det hantverksmässigt tillverkade, det långsamt framvaskade, anses som en romantisk rest av förlegade ideal. Konstnärer förväntas kunna beskriva sitt arbete i förväg som projekt där man på förhand kan säga vilken väg man tänker gå och vad man hoppas kunna uppnå. Vi är ofta dåliga på att beskriva vårt arbetes särart och hävda det gentemot redovisningskrävande instanser. Jag tycker att det är en tråkig utveckling. Vart tar äventyret vägen?
När jag undervisar i skulptur och vill få konstskoleeleverna att lämna det tvådimensionellakonturseendet, som är det vanliga när man tecknar eller målar, för att istället se form, märker jag att det är en mycket svår uppgift för dem i början. Men jag vet att det brukar ta några dagar att byta betraktelsesätt. Jag har använt olika metoder för att uppnå mitt mål, att få dem att se objektet runt omkring, men hur jag än gör verkar tiden vara densamma. Först måste de brotta ner sitt vanliga sätt, därefter hamna i en viss förtvivlan för att sedan börja se på nytt, förstå formen. De måste bygga upp och riva ner, iaktta och ifrågasätta. Öva. Leka och förbanna. Ge det tid.
Det är förstås svårt att ta sig tid i effektivitetens tidevarv, det krävs integritet och mod att våga uthärda motståndet med sina material för att efterhand kanske kunna förena dem med sina tankar. I det arbetet kan det finnas en rädsla för att missa allt det där man hade kunnat göra istället. Att välja en sak att fokusera på innebär alltid att andra saker måste vänta. Att fördjupa sig i något är skrämmande eftersom man måste stå ut med förlusten av de val man inte kan göra på samma gång. Och man måste uthärda tvivlet som är en viktig del av alla arbeten
Människan är en komplicerad struktur. En oöverskådlig mängd sammanhang måste samarbeta för att vi ska fungera som kropp och själ. Det är inte omöjligt att vara vetenskaplig och vidskeplig samtidigt, i att tillåta sig vara svag kan man finna styrka, för att finna sin väg måste man våga blunda ibland. När allt fungerar som bäst, när samarbetet mellan kroppen och tankarna är någorlunda samstämmigt sjuder livet spontant och ger uttryck i hela varelsen. Om den självklarheten kan överföras i ett arbete, kan förankras i en språklighet kan det bli riktigt bra.
Det gäller att bereda utrymme för tankar och handlingar. Den som handskas med sitt material dagligen och gör dem till en naturlig del i livet ger plats för det jag här kallar spontanitet. En direktkontakt mellan tanke och handling.
Det är möjligt att öva på att föra samman idé och utförande. I övandet uppstår nya förgreningar i hjärnan och ger utrymme för fler möjliga kopplingar, sådana kopplingar som man inte kan tänka ut utan att ha varit med om det i praktiken. Det tar tid, inte bara så att det tar tid att utföra handlingen, utan också på det viset att varje erfarenhet ska hinna landa i det fortsatta tänkandet och görandet. Mognad, alltså.
Långsamt erövrade erfarenheter, nedladdade i ryggmärgen tills de blir det som kallas för “tyst kunskap” värderas inte lika högt som bevisbara rön. Konstskolestudenter hämmas i sin uttryckslusta av ett outtalat – eller ibland till och med uttalat – krav på förklaringar, att innan de ens gjort något ska kunna berätta varför de överhuvudtaget tänker göra det. Allt det obegripliga, som växer fram i takt med livet, som tar krumsprång över förklaringsmodellerna, förvisas längre och längre bort från konstbegreppet.
Det ställs allt högre krav på vad en konstnär ska behärska, inte minst teoretiskt och intellektuellt. Den dagliga arbetsglädjen i att handskas med material, konkurreras ut av projektbeskrivningar och teoretiska överbyggnader.
Konstnärligt arbete skiljer sig från många andra, jag är min egen uppdragsgivare och har självbestämmande över alla enskildheter, allt ifrån idén till alla beslut och grepp genom hela arbetet. Jag tar själv de ekonomiska konsekvenserna av mina risktaganden. Jag har givit mig i uppdrag att iaktta världen utifrån min subjektivitet. Det är också vad jag väntar mig att möta när jag läser, lyssnar på musik eller ser på konst. Jag vill se verkligheten “silad genom ett temperament”. (citat: Emile Zola)
Jag vill se konst som ett förhållningssätt till livet, en motståndshandling, en väg till integritet och självständighet. Konst är ett sätt att göra livet meningsfullt genom att ständigt ompröva och nyfiket iaktta. Det kan bli en daglig övning i närvaro och uppmärksamhet. Det säger sig självt att ett samhälle som värderar effektivitet och mätbara resultat inte kan se värdet av en sådan process. Ändå är det precis det som jag och så många med mig fortsätter att göra. Trots allt. Vi fortsätter att våga tvivla och tro, för att behålla äventyret i att leva.
Britt Ignell
konstnär
Bottna våren 2007