En bakgrund

Hur kan jag göra en linje i rymden varigenom luften blir mer påtaglig? Luften som vi alla omges av. Kan jag påtala den så att uppmärksamheten skärps? Kan jag teckna tredimensionellt?
Så kan frågorna till mig själv se ut.
När jag var ung kände jag min vilsen. Stora frågor trängdes med meningslöshetskänslor i bröstet. Vad skulle detta att bli vuxen innebära för min del? Kunde jag välja en egen väg?
Som sjuttonåring befann jag mig framför en gigantisk abstrakt målning på ett konstmuseum. Jag minns hur jag påverkades utan att förstå. Hur jag blev utmanad. Lockad och arg samtidigt. Varför hade någon gjort den där målningen? Vad kunde det betyda? Vad var det som lockade mig? Varför blev jag provocerad? Jag anade att jag kunde få finnas med alla mina motstridiga känslor. Det vidgades inuti så att jag fick bättre plats i mig själv.
När jag var ännu yngre tillbringade jag en del söndagar på Etnografiska museet. Jag förlorade mig i föremålen och blev genom dem ihopkopplad med människor i avlägsna delar av världen och inbjuden till främmande föreställningsvärldar. Tiden löstes upp, min fantasi vidgades och jag fick perspektiv på mig själv och mitt liv.
Även Naturhistoriska museet besökte jag ofta.
Och så läste jag böcker, dök in i berättelser om andras liv. Förstod att tankar – även de mest hemlighetsfulla eller obegripliga – kunde formuleras och delas av andra. Det gjorde mig mindre ensam och satte mig i samband med andra människors mest skilda levnadsvillkor. Min nyfikenhet väcktes och blev en energipunkt. Om jag vågade se skulle världen fortsätta öppna sig för mig. Det var förmodligen det som ledde till att jag ville bli konstnär.
Nu har jag varit det i flera decennier. Det innebär att jag gör utställningar, offentliga uppdrag, håller föredrag, skriver, undervisar på konstskolor och så vidare.
Att vara konstnär innebär också att formulera sina egna uppdrag, ta sig igenom nya utmaningar och våga fast motståndet ibland kan vara svårt. Det är ett pågående äventyr som sträcker sig över ett stort fält där det pågår resonemang och reflexioner, försök och förkastanden. Jag lyssnar och lär, deltar och betraktar konsten som ett forskningsfält.
Det jag gör när jag gör en utställning är att jag försöker formulera något om vad jag har sett, tänkt eller upplevt. Jag undersöker min tillvaro i världen och försöker gestalta det.
Det är en svår utmaning, det vet alla som har försökt göra sig förstådd på något sätt. Jag kan aldrig veta vilka utgångspunkter en betraktare har för sitt betraktande och när jag försöker förtydliga mig kanske det innebär en större komplikation som gör kommunikationen svårare.
Ändå blir jag med åren mer och mer övertygad om hur viktigt det är att jag – vi alla – ständigt är igång med försöken att formulera oss för att komma i kontakt med varandra.
Ibland leker jag med tanken på att alla människor fick gå en period på konstskola eller motsvarande, att alla fick tillfälle att fullfölja en tankegång, att gestalta den och att få ha intelligenta resonemang med andra om den och under tiden också följa andras arbete med sina försök. Medan vi håller på med det och stångas och bökar med våra uttrycksmedel i samspel med varandra, eller i opposition mot varandra, så ökar vår förmåga att bryta våra invanda tankemönster. Som en följd av det växer toleransen för att det alltid finns alternativa sätt att formulera sig, att tänka och att mina tankar behöver utmaningar av andras tankar för att komma vidare.
Det är därför konsten är viktig.
Den där stora abstrakta målningen, som jag såg som sjuttonåring, var gjord i en särskild tid, med den tidens utgångspunkter. Konstnären utgick ifrån sin världsbild som var formad av just den tidens referenser och reflexioner. Bakom just den målningen låg oändligt många försök att språkliggöra just det som skulle sägas. Efter den målningen gjorde konstnären ytterligare en livslång rad försök att få sagt det där som skulle sägas. Vad det nu var.
En sjuttonårings liv fick en ny vändning. Världen försköts en aning.
Och den målningen är ändå bara en liten tråd i den stora väv som utgörs av alla som dagligen försöker formulera sig på ett eller annat vis.
Min utställning just här, just nu, har naturligtvis hela mitt livs och min tids lager på lager av ställningstaganden och förhållningssätt. Mina val och konflikter har format mina möjligheter och omöjligheter att formulera mig. Samtidens påverkan är avgörande oavsett hur medvetet eller omedvetet det är. Jag försöker göra mig medveten med en lekfull skepsis och samtidigt värna om min integritet i förhållande till omvärlden.
Mina skogsteckningar skildrar något som många har sett och blivit drabbade av. Det som förut var en skog är nu ett kalhygge. Jag ställer mig inte på någon barrikad för att bekämpa kalhyggen. Mitt uppdrag till mig själv är att berätta om det jag sett. Jag försöker formulera det så att teckningen får ett uttryck som inte är entydigt utan drabbande på flera plan samtidigt. Det är det som är min konstnärliga utmaning. Samma motiv kan bli insmickrande eller sentimentalt och det vill jag inte. En kärvhet, utfrätthet, utsatthet är vad jag vill åt. Förhoppningsvis kommer teckningen att handla om mer än kalhyggen, den blir också en berättelse om en tidskrävande tillverkningsprocess och de specifika val det innebär att ta sig rätten att uttrycka sig långsamt. I bästa fall kan teckningen väcka något jag inte kan förutse.
I sviten ”Hon som…” är min ambition att inte veta vad ”Hon” ska göra idag. Jag sätter mig framför arket med pennan i handen med nollställt huvud. Tar kontakt med kroppen. Kroppens närvaro i förhållande till gravitationen, uppåt, neråt och åt sidorna. De tre dimensionerna där ”Hon” håller ordning på elementen. Teckningen växer fram med en egen vilja och ibland skrattar jag åt vad ”Hon” hittar på. Total koncentration under en förhållandevis kort tid.
När jag är uppslukad av ett konstnärligt problem och envisas med en omöjlig utmaning så är livet totalt. Då är jag som mest jag, då flödar det ena ihop med det andra och allt blir på riktigt och på största allvar.
Vilsenheten från ungdomen finns fortfarande kvar, men nu är den ett användbart tillstånd som gör mig levande och uppmärksam. Den hjälper mot fastlagda sanningar. Den har blivit bränsle för nyfikenheten och att uppamma mod att vara konstnär.
Britt Ignell
2013 04 17