En massa saker är hemligheter och ska kanske så förbli?

Inte för att de alltid är så särskilt hemliga utan helt enkelt för att de inte har nått den medvetna tanken.

Sinnesintryck från alla håll formar känslan för mig själv och hur det är att vara just denna kropp, detta väsen, denna lilla del av allt som finns.

Ibland klickar något loss från hemligheternas dunkel och tar form i ett material. Jag tar emot det med en känsla av förundran, jaha, detta ville bli till. Jag står till tjänst eftersom min bästa tillvaro finns i ateljén.

Under alla mina verksamma år har jag misslyckats med att förstå vad jag håller på med men ändå varit trogen arbetet.

Ungefär som livet, ingen vet riktigt vad det har för mening men lever gör vi.

Så länge jag kan minnas har jag lekt med förnimmelser om min egen storlek och hur jag ömsom blir gigantisk eller mikroskopisk. Under förändringen ruckas hela tillvaron. Att gå genom en stad som en jätte eller ligga i gräset och vara en myra mellan håligheterna nära marken.

Strukturer, mönster, fraktaler och naturens oändliga variationer är en outsinlig källa.

Den pragmatiska sidan handlar om riktningar, rumslighet, täthet, gleshet, upprepningar, volym, rörelse, balans, skala och alla andra parametrar som går att laborera med i evighet.

Och materialet förstås, alla frågar om materialet. Vad ska jag säga? Mina svar gör ingen klokare. Skulpturerna finns eftersom jag har gjort dem men något recept finns inte.

Ifall jag kan väcka förundran hos en betraktare är jag glad.